Kan vi fira Israel?

Den 14 maj är en minnesdag som väcker blandade känslor. Israeliska turistmyndigheter kommer givetvis att lyfta fram tillkomsten av staten Israel för sextio år sedan som en allt­igenom lycklig tilldragelse. Många kristna såg den gången bildandet av denna stat enbart som uppfyllelse av bibliska profetior, tecken på Jesu snara återkomst. I dag sextio år senare kan man undra över att många kristna ännu håller vid denna historiesyn och är helt främmande för den orätt som den gången drabbade det pales­tinska folket.

Både judar och andra folk har bott i landet i växlande antal sedan flera tusen år. Även israelisk historieforskning bekräftar att Palestina inte var något folktomt land när de första judiska ”återvändarna” anlände vid slutet av 1800-talet, på flykt undan de ryska pogromer­na. Det var början till en stor judisk invandring som ägde rum samtidigt med en kraftig palestinsk folkök­ning. Konflikten mellan folk­grup­perna tilltog i takt med invandringen och en ny militant sionism växte fram. Denna form av sionism tog över inflytandet från de tidigare, mer fredliga judiska kolonisterna som hade tänkt sig att leva som goda grannar med Palestinas araber.

Den etniska rensningen av palestinska byar startades redan i dec 1947 då två försvarslösa palestinska byar, Deir Ayyup och Beit Affa, angreps, och den avslutades först i mars 1949. De mest kända terroraktionerna utfördes mot byarna Lifta och Deir Yassin. Om det förekom uppmaningar från arabländernas reguljära arméförband till civila att lämna stridsområdet är ännu en omdiskuterad fråga i historisk forskning. Däremot finns dokumentation som säger att åren 1947-1949 förstördes över 500 byar, 11 stadsdelar och att omkring 750 000 palestinier fördrevs, detta enligt historikern Ilan Pappe vid Haifas universitet.

När kriget bröt ut 1948, bodde c:a 950 000 palestinier och 600 000 judar där. Det som då beskrevs som ett försvarskrig måste nu, när fakta sedan slutet av 1990-talet är tillgängliga, beskrivas som led i en etnisk rensning av palestinska byar, som skedde enligt den på förhand uppgjorda Plan Dalet. Innehållet i denna plan blev offentligt bekräftat på 1990-talet. Ofta framförs påståendet att ”Araberna sade nej till den delning av Palestinamandatet” som förordats i FN:s resolution 181, och i stället startade krig. Man nämner aldrig alternativet som fanns på bordet: ett odelat Palestina, en multietnisk stat där judar, muslimer och kristna skulle kunna leva sida vid sida. Men då hade fientligheterna nått en nivå som i praktiken omöjliggjorde en sådan stat.

Folke Bernadotte fick FN:s uppdrag att försöka skapa en rättvis fred. Hans fredsplan förordade "rättigheten för dem som är bosatta i Palestina ... att återvända till sina hem utan restrik­tio­ner och att återfå sin egendom.” I september 1948 mördades han i Jerusalem av medlemmar i den sionistiska Sternligan, och möjligheterna försvann att nå fram till vad som då kunnat bli en rättvis fred.

I Israel stiftades 1950 en lag som gav staten rätt att utan ersättning överta mark och egendom från ”frånvarande ägare”, Absentee Property Law. Dessa ”frånvarande ägare” var inga andra än de hundratusentals palestinska flyktingar som efter kriget 1948-49 varken kunde eller till­läts återvända till sina hem och därmed ansågs ha förverkat rätten till sin egendom. Det var med stöd av denna lag som uppemot sjuttio procent av den nybildade staten Israels territorium inom loppet av några år övergick från arabisk ägo till judisk.

Orätten mot det palestinska folket fortsätt ännu idag. I strid mot folkrätten fortsätter Israel att riva palestiniers hus och bygga bosättningar på deras mark på Västbanken. Avspärrningar mellan palestinska byar gör att ekonomin och en fungerande infrastruktur slås ut. Bosättarvåldet mot palestinska bönder gör att de har svårt att odla sin mark. Allt fler kristna palestinier lämnar nu landet.

Vi som undertecknat denna artikel är kristna från olika kyrkor. Gemensamt för oss alla är att vi tror att internationell rätt, mänskliga rättigheter och alla människors lika vär­de måste vara vägledande för att nå en lösning på konflikten Israel-Palestina. Som ett första steg mot att både israeler och palestinier ska kunna forma en värdig framtid i fred och samexistens måste den israeliska ockupationen upphöra. Detta tror vi är nödvändigt för det israeliska folkets bästa, eftersom Israels säkerhet är direkt relaterad till palestiniernas rätt till frihet i sin egen stat. Att handla på detta sätt är väl förenligt med den judiska och kristna bibelns budskap om nästankärlek.



Annika Spalde, Britta Olinder ,Bengt Holmberg, Håkan Sandvik, Egon Berglund ,Nils Arne Andreasson

5 maj 2008

Vi har beslutat att tacka nej till er insända debattartikel. Vänliga hälsningar Ann-Charlotte Fritzon Debattredaktör tidningen Dagen , 7 May 2008